Jag kommer precis från vardagsrummet där tv.n står på och matchen mellan Ryssland och Polen precis har börjat. Jag vet inte vad jag varken ska säga eller tycka. Kanske ska jag varken säga något eller tycka något för vad vet jag om fotboll mer än att bollen är rund och det gäller att göra mål längst bort? Jag fick en känsla när Ryssland stod uppställda på väg in på arenan nu ikväll.
Det kändes som ett gladiatorspel med 11 krigare på ena sidan mot 11 på andra. Bödeln satt på läktaren för att ge tumme upp eller tumme ner, för att döma levande och döda med flaggor och vimplar. Utanför arenan råder krig mellan länderna eftersom gladiatorspelet inne på arenan verkligen handlar om liv eller död. Ett lag med krigare måste dö därför slåss de korkade bönderna utanför för att få behålla sitt lands aktning och stolthet. De vet inte heller ett dyft om fotboll precis som jag, det är därför de väljer att döda och slåss för sitt land. För visst är det så man gör i krig? För visst är fotboll ett krig att utkämpa, inte ett spel att vinna?
Jag hoppas våra Svenskar spelar spelet och känner stödet ÄVEN när det går lite trögt. För visst är vi inte bara medgångssupportrar där ute i stugorna? Visst står vi bakom även vid förlust? Det ÄR ju inte ett krig, det ÄR ju inte ett spel på liv och död. Det ÄR ett spännande, roligt och givande spel som i unga åldrar bidrar till laganda, vänskap och glädjen i att använda sin kropp. Det är min teori. Men vad vet jag om fotboll?
Vad jag vet om idrott är ivarje fall är att när jag satt med i Svenska simförbundets styrelse pratde vi mycket om hur idrotten skulle byggas utav glädje och gemenskap. Idrotten fostrar bra individer. Hur kan idrotten då få så korkade anhängare? Vad vet de krigiska anhängarna om fotboll och idrott? Vill de bara hata? Spelar det någon roll vad de hatar och är i såfall fotboll ett bra forum?
Livet är inte en strid som ska utkämpas, livet är en resa som ska upptäckas. Är det inte så? Kärlek till er alla Gladiatorer på arenorna, hoppas ni känner glädjen er sport ger. /AJ