Oktobers gästbloggare är här och bjuder på föreläsning.

Janpeter, du är hjärtligt välkommen med din expertis och dina funderingar till vår blogg. Denne man ska även hålla en föreläsning för oss helt gratis mot att vi lägger en slant i bössan denna veckan till rosa bandet. Så lägg ner det ni kan avvara och skriv upp er på listan i receptionen till föreläsningen där han även lottar ut 3 ”lektioner” coaching till en person. DET är generöst det! OM man kommer på nästa vecka att, ”attans, jag vill ju gå på föreläsningen!” så kan man skicka sms till rosa bandet och visa upp det i receptionen så gäller det som betalning.26 oktober 12.00 hålls föreläsningen här på Aktiverum Berga. Jag ska sitta bänkad!/ AJVar och en har sitt helvete.Vi skyndar som fan mot något vi sällan kan förklara vad det är.
 Samtidigt som vi inte har tid att ta hand om oss själva.
 Det ska vi göra ”sen” när vi inte ens vet om vi lever.
 Vi människor är konstiga.
Med tanke på veckans och månadens tema med Rosa Bandet så tyckte jag att ovanstående lilla tankefnula passade ganska väl. Det visar sig nästan alltid när man pratar med människor som ligger för döden, vare sig de gör det av hög ålder eller på grund av sjukdom att de alla säger nästan samma sak:”Det enda jag ångrar är att jag inte tog bättre hand om mig och de mina och att jag inte förstod att sätta värde på det viktiga i livet – upplevelser, relationer och att njuta – utan att jag istället jagade runt efter mer pengar, större villa, finare bil och något som jag inte ens visste vad det var.”Vi borde, inte bara under en sådan här vecka, ta hand om oss själva och andra, för vem vet hur länge vi har oss? Det kan ta slut redan på väg hem från nästa träningspass…Nåväl, nog med dysterkvisterier, för trots allvaret i cancer och andra allvarliga sjukdomar, katastrofer, krig och annat elände ska vi inte glömma att de allra flesta faktiskt överlever och fler och fler blir det om vi alla bidrar med det lilla vi kan – och varje liten del räknas!  Och vi ska heller inte släppa tanken på att även en riktigt grå tisdag i oktober så tillhör vi världens fyra-fem mest privilegierade procent!Jag har själv fått känna på cancer och klarade mig ur det. Många har frågat hur jag gjorde för att själv påverka tillfrisknandet och jag har egentligen inga riktigt klockrena svar, för där och då var det inte helt tydligt. Nu så här dryga tio år efteråt kan jag nog ändå se några tankesätt som bidrog och några ytterligare som jag skulle rekommendera andra att testa om de skulle hamna i samma läge idag. Jag startar varje dag med att vifta lite med tårna och konstatera att det ju är rätt häftigt att det går att vifta tår idag också. Grunden för en ganska bra dag är därmed lagd!Det där låter lite som exakt det jag avskyr inom coachvärlden – de enkla lösningarna och käcka flosklerna! Men låt mig få förklara. Jag har haft turen att, endera fått medskickat genetiskt eller skaffat mig efter vägen, en positiv grundinställning till livet och livets alla små helveten. Inte varje dag och inte i alla situationer, men oftast.Jag tror stenhårt på att sänka förväntningarna på vad som är ”ett bra liv” och på vad varje stund ska ge just mig. För mig har det med tiden hamnat på nivån att kunna vifta med tårna. I och med att det (oftast) funkar varje morgon, så slipper jag bli besviken och startar varje dag med en liten medvind. Vilket i sin tur påverkar resten av dagen… En dag som jag förväntar mig ska bli GANSKA bra. Inte superduper, inte fantastisk och inte awesome. Det får det bli om det blir det. Vilket det rätt ofta blir eftersom så små saker som att vifta tår är häftigt, så hur megahäftigt är då inte exempelvis en skön löptur, en god bit mat eller ett inspirerande samtal med någon som fått skallen till mer än att transportera en snygg frisyr på? Det jag hävdar är att vi ibland förväntar oss för mycket, vilket leder till besvikelser. I detta resonemang finns även vissa element av girighet och ego, vilket stökar till det än mer.Kraften i det val den gör som inte längre har några alternativ ska inte underskattas.När vi ställs inför fakta, inför något riktigt svårbemästrat eller helt enkelt inte har något kvar att fly till återstår kampen. Så var det nog för min del och så är det väldigt ofta i både stora och små situationer. När vi egentligen bara har ett val kan vi frammana enorma krafter och dessa krafter fixar definitivt inte allt, men väldigt mycket. Vilket kan vara tryggt att luta sig emot.

När tanken och modet sviker, fråga dig då:

 ”Ok, hur hamnade jag här och vad har egentligen ändrats bland mina förmågor sen senast jag kände mig stark?”

 Svaren är oftast väldigt klargörande…

Detta gäller i både stort och smått. Hur ofta väljer vi att klandra oss själva för saker som vi egentligen inte rådde över (därmed inte sagt att vi inte kan påverka framöver) som exempelvis sjukdomar och andra mindre ”problem” som ett dåligt träningspass. Det är ju nästan aldrig så att vi helt plötsligt förlorat förmågan att exempelvis köra bil, bara för att vi skrapade hela sidan när vi backade in i garaget. Eller hur?Att känna svaghet är ok och nödvändigt, speciellt i pressade lägen som vid ett dåligt provsvar eller liknande. Att lokalisera vad svagheten står för är nästa utmaning. Och våra ärr säger en del om var vi varit, men väldigt lite om vart vi ska…Alla någorlunda väluppfostrade människor ser det som självklart att säga: ”Tack, ska du ha!” när man får hjälp med något eller om man får en komplimang eller liknande. MEN Hur ofta säger vi: ”Tack, ska jag ha!” när vi gjort något bra för oss själv? När vi stöter på en motgång tappar vi ofta åtminstone en del av både självförtroende och självkänsla. Det rinner liksom av och helt plötsligt blir alla glas halvtomma och sugarna tappade. Det är lätt att säga, men det är precis i dessa lägen vi behöver påminna oss, gång på gång, om varje gång vi faktiskt gör något bra. Som att äta nyttig mat, att träna, läsa en bra bok eller bara vara. Jobbar vi duktigt med detta kommer glasen oftare att vara fulla än halvtomma och sugarna otappade. Belöningar, om än aldrig så små har en oerhörd kraft för hur vi tänker, känner och mår.Nästan all framgång byggs på en grund av rejäla motgångar.Finns det något positivt med cancer?Nä, knappast. Möjligen den känsla många som tillfrisknat säger att de fått via sin sjukdom. Att de inte tar saker på så stort allvar längre och är bättre på att leva, och att göra det i nuet.En annan aspekt kan vara just att för att bli riktigt bra på något så går det sällan att undvika några riktiga misslyckanden och floppar. Att vara sjuk i cancer är ju vare sig ett misslyckande eller en flopp, utan en gigantisk utmaning samtidigt som många som insjuknar får finna sig i väldigt mycket av förtvivlan, behandlingar som inte fungerar, saker man inte längre orkar göra och alla tankar på allt man önskar att man kunde göra. Jag vill därför påstå att den som haft riktiga prövningar i livet ofta har blivit riktigt bra på ”livshantering” och eftersom livet pågår hela tiden så är det troligen väldigt mycket viktigare än att kunna tredjegradsekvationer, salsasteg eller baka cupcakes.Klaga inte på någons lortiga skor. Du vet inte var personen trampat och framför allt inte varför. Var i stället glad om dina egna skor är rena. Om min tes stämmer, om att var och en har sitt helvete, så underlättar det för oss alla om vi har ett öppet sinne, inte dömer och om vi stöttar utan att dalta. Oavsett vilken situation det handlar om. Visst, cancer är hemskt och det är det mycket annat som är också. Det som är en katastrof för en person är ingen större sak för en annan. Det är upplevelsen som avgör hur vi mår, inte vad som egentligen hänt. Det är alltså inte hur man har det utan hur man tar det som avgör graden av helvete./1012250_679534345394378_1037584805_n
 Janpeter Sangborn
Idrottslärare
Idrottspsykologisk rådgivare
Min livsresa ser i korthet ut så här:
Friidrottare på elitnivå i tonåren
Idrottslärare sedan 1986 och har undervisat på alla stadier och på särskola, träningssärskola och idrottsgymnasie
Har jobbat i träningsbranschen med utbildning av instruktörer, personal och chefer
Internationell domare inom fitness och bodybuilding.
Har jobbat med utbildning i Svenska ishockeyförbundet.
Jobbar med idrottspsykologi , coaching och ledarskap i egna företaget Tankelotsen.
Har klarat mig igenom cancer för att nu cirka tio år senare få tampas med MS.
Planerar löst för mitt andra marathon 14/9 2014 här i Helsingborg.