Så mycket man kunde när man inte visste något.

Min farmor sa alltid: Så mycket man kunde när man inte visste något. Ju mer kunskap jag fick desto mer insåg jag hur lite jag visste. För en månad sen ungefär skrev jag ett inlägg som handlade om att vi som kostrådgivare inte bara kan ”slänga ihop” ett kostschema till någon som sticker in huvudet genom dörren. Vi vill nämligen känna till vem du är och hur ditt liv ser ut innan vi kan ge dig råd om hur du ska leva. Vi behöver veta!Anja visar idag i sitt blogginlägg precis vad jag menade då. Jag blev stolt över hennes ärlighet men enormt ledsen över hennes situation och jag vet att många som söker hjälp hos oss med träning och mat har någon typ av problem i ryggsäcken. Det är inte bara att häva ur sig: ”Äsch! Sluta med godis och pasta så går du ner i vikt. Det gör jag!”Ärlighet kommer vi långt med. Tack Anja för att du vågar dela med dig.Förlåt Rut. Förlåt för att du fått se och ta del av min mörkaste hemlighet. Du fyller 7 år i år och den där jävla ätstörningen har spökat i mitt liv, under hela ditt. Jag skäms. Jag skäms för att jag låtit dig se på när jag misshandlat mig själv både fysiskt och psykiskt. Jag skäms för att jag inte kunnat hämta dig på dagis i tid eftersom jag varit fullt upptagen med mitt matmissbruk och jag skäms över att du har behövt hänga med mig till Ätstörningsenheten. Ingen flicka i världen borde behöva sätta sina fötter där och det är mitt ansvar och se till att varken du eller dina småsystrar hamnar i det där. Jag tittar på dig och tänker på den där fantastiskt fina texten. Den är tagen men den beskriver dig så fint: ”Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.” I sluten av månaden drar din utredning igång. Jag ber om ursäkt för att jag ibland skämts över dig och för att jag emellanåt önskat mig ett ”normalt” barn. Herregud, du är ju perfekt och felfri precis som du är!  I torsdags hände något som kunde vänt upp och ner på allt. Hade det varit för 2 veckor sedan så hade min värld rasat och jag hade återigen tagit till maten. Försökt döva mig själv och fly smärtan genom hets och tvång men istället tog jag kontakt med skolans rektor. Jag har Weight Trainer att tacka för det. Kollegorna på jobbet skrek rakt ut är jag berättade att jag betalat 2400 kr för det här. Någon utav dom sa att jag inte var riktigt klok. Själv håller jag inte alls med. Jag tycker att jag är förbannat klok! Hade jag inte hoppat på den där kursen så hade jag som sagt hanterat händelsen med Rut helt annorlunda. Då hade jag flytt. Än en gång. Det fungerar inte längre. Jag måste finnas här för henne. Kämpa, kriga och ta reda på vartenda rättighet vi har. Bra mat och fysisk aktivitet gör mig stark i både kropp och knopp. Tro mig, det behövs när man är mamma till tre.När jag satt ner med Therese för att kolla igenom min matdagbok var det viktigt för mig att poängtera varför jag valt att käka mat. Och det är just av den anledningen, att jag måste orka vara Ruts mamma. Samt mamma till mina andra små. Och jag måste orka jobba heltid. Mitt jobb (inom psykiatrin) är precis lika betydelsefullt för mig som min familj. Vidare måste jag få äta för att ha ork att träna. När och hur ofta jag vill. Mitt stora problem är mitt sockermissbruk. Ja, jag ser det faktiskt så. Jag blir irriterad på folk som uttrycker att tårta är ”mäktigt” och jag fattar inte hur man kan nöja sig med att äta en giffel när man kan käka en hel påse. Så fort jag hör ordet plockgodis så får jag ett stort leende på läpparna och jag börjar genast nynna på ”I will always love you” med Witney Houston. Under veckan som gått har det alltså inte passerat en sötsak genom denna mun och det visade sig att man faktiskt kan fira sin 32 års dag utan att stoppa truten full med tårta. Jag har sprungit 6 km vilket absolut inte hade hänt för lite över en vecka sedan. Detta är helt Thereses förtjänst. När hon in torsdags överröste mig med komplimanger för min starka överkropp och min ”felfria” matdagbok kände jag mig lätt som en fjäder och gav mig ut på vårens första löprunda. Bara det är värt 2400 spänn!Tack Anja. /AJ