En ny rapport från vår Anja.

Ja, snart börjar en ny Weight Trainer kurs och Anja är på sista versen med sin. 4 veckor med träning och stenhård koll på maten samt peppning och stöttning från Thessan, Olle och Annika L. Anja behövde inte gå ner så mycket i vikt utan förändra sina tankemönster kring mat och få mer ork. Här kommer hennes nästa delrapport i hur det går för vår solstråle:Annika undrade om det inte var dags för blogg snart? Klart som korvspad svarade jag i bilen påväg till BUP. Jag höll tillbaka tårarna och tänkte att det här kommer aldrig att gå. Idag kommer vara dagen då jag kör mig själv i botten. I väskan hade jag mitt fröbröd och ett par ägg men i mitt huvud fanns bara en enda tanke: Var fan ska jag få tag på ett Marabou mjölkchoklad? Knappast på BUP va? Idag drog vår dotters utredning igång. Det första mötet varade i lite över en timme och vi blev äntligen bekräftade i vilken oehört svår situation vi befinner oss i. Vi har känt oss sanslöst ensamma i det här och äntligen fick vi träffa någon som förstod och för första gången någonsin kände jag att det finns hopp om det här. Det är enkelt att ”rocka sockarna” med bildbevis på facebook men det är något helt annat och ha ett barn som platsar under den där kategorin.Efter mötet åt vi på MC Donalds. Bland pommes och Happy meals drog jag upp mitt fröbröd och mina ägg. Det hade inte hänt för 3 veckor sen kan jag säga. Då hade jag käkat den där jävla burgaren och våndats över det efteråt. Jag hade bokat in dubbla spinningpass och försökt svettas ut varenda liten kalori. Istället kom jag hem. Satte mig på sängkanten och drog mitt första djupa andetag på vad som kändes som år. Sen körde jag raka vägen till Aktiverum och körde ass to the grass tills benen inte bar mig längre. Inte för att jag kände mig tvingad till det utan för att jag hade lust. Weight trainer kursen lider mot sitt slut. Under veckornas gång har jag firat min födelsedag utan sötsaker. Jag har sprungit 6 km som snabbt blev till en mil. Jag har insett att jag inte behöver springa Springtime och att det är ok. Jag springer milen på lite över en timme och det är bra nog. Tycker jag det är kul? Nä.. knappast. Löpning är ungefär lika roligt som Våra bästa år. Jag har ätit en burk makrillfile medan andra käkart kladdkaka och jag har hängt i de där j-la TRX banden trots att de skrämmer skiten ur mig. Jag har kallat Funktionell träning för pensionärsgympa men Tessan har också sett till att jag fått äta upp mina ord.Jag har bestämt mig för att plugga vidare. Inget som kommer göra mig rikare, däremot något som kommer få mig att förstå vårt barn bättre. Min hy har blivit bättre och jag är piggare i både kropp och knopp. Jag har lärt mig att vila och jag har insett hur viktigt det är. Sträckan mellan Nyhamnsläge och Mölle har blivit min terapi. Jag behöver inte alltid åka dit, det räcker att jag sluter ögonen och tänker på den där plasten så fylls jag av lugn och ro. Kursen kostade mig 2400 kr. Småpotatis med tanke på att ovanstående rader bara är ungefär hälften av allt det där jag lärt mig. Minns ni klänningen? Den som höll på att ta livet av mig inne i en provhytt på Lindex. Kommer den att passa? Vi ses nästa vecka för en slutrapport. /Anja…Och om klänningen inte passar finns det miljoner andra att välja mellan! Eller hur? Den viktigaste förändringen i en människas liv tycker jag är den mentala. Energin som lyfts och blir starkare. Sen om biceps hänger på och rumpan lyfts är det bara bonus. Tack för att du delar med dig Anja! <3 /AJ