Utvägning och resultat.

Mina tårar rinner när jag läser Anjas sista inlägg efter WT kursavslut. Ja, jag har kanske blivit blödig på gamla dagar men hon skriver verkligen rakt in i hjärtat. Ni ska också få läsa… här kommer hennes text:
Weight Trainer kursen är slut och det är med blandade känslor jag skriver det här inägget. Först och främst vill jag tacka för alla fina ord angående bloggen. Jag blir rörd till tårar när jag får höra att mina ord berör och att jag skriver på ett sätt som ni kan förstå. Ärligheten, smärtan, humorn, det verkar som om den berör er alla.
Som ni vet handlade inte mina fyra veckor om att rasa i vikt utan att bryta min kärleksaffär med Marabou mjölkchoklad. För fyra veckor sedan gick det inte en kvart utan att jag stoppade en sötsak i mun.
Fanns det inte mjölkchoklad till hands så rotade jag i skåpen efter ungarnas Digestive. Istället för frukt åt jag semlor. Pollypåsarna ropade efter mig i mataffären och jag svarade på deras tilltal.
Men det var då det. Idag har jag insett att hur brett mitt leende än blir när jag tänker på smågodis så kan jag inte äta det. Detta betyder dock inte att jag kommer leva ett liv utan sötsaker men jag kommer välja mina tillfällen. Jag har lärt mig vikten av planering. På ett av våra ”fatcamp” möten sa någon att hennes vältränade kompisar hade ätardagar och undrade om vi också fick lov till det när vi väl nåt våra mål. Vad tror ni svaret på det var? Nej. Såklart inte. Allt handlar om mängden och att sätta i sig allt från pizza till glass, kakor och godis på en och samma dag är inte ett normalt beteende.
Som ni vet valde jag bort sopporna och åt mat. Jag trodde på rikigt att jag skulle åka på spö när jag kom till ett möte och berättade att jag skulle hem och äta ungstekt falukorv medan de andra satt och skakade sina soppor. Jag har tränat otroligt mycket men jag har också tillåtit mig att vila och för mig är det här den största förändringen. Den bästa.
Tidigare var en vilodag en ätardag för mig. Idag är det inte så. Idag är det istället en dag då jag kan lägga lite extra tid på att bara vara med flickorna. Rita, måla, leka hund, katt, gris. Jag skulle kunna dela med mig av alla hemligheter vi lärt oss på kursen men då behöver ju ingen gå den och det tycker jag att ni ska. Att vara i ett sammanhag där alla stävar efter samma sak är för mig nyckeln till framgång. Det har varit guld värt för mig att jag har kunnat skratta åt att det fanns någon i gruppen som åt ETT popcorn en fredagskväll och att jag har kunnat svära tillsammans med någon annan under våra klasser med Tessan.
 Stödet hemifrån. Jon som har fått natta ungarna medan jag har tränat. Han som har lagat all mat under fyra veckor och som tagit hänsyn till varenda liten ingridiens. Han som köpte en klänning åt mig och som lät mig köpa en helt ny när jag idag nått mitt mål. Han som tankat min bil när jag tagit till det som ursäkt för att slippa träna. Han som inte sagt ett ord om att jag kör 4 mil enkel resa för att träna fem av veckans sju dagar. Han har till och med uttryckt att han ”hatar den jag blir när jag äter skit”. Då kanske ni förstår hur illa det var. På jobbet har jag haft Anders. Min allra bästa kollega som också delar mitt intresse för träning. Medan våra kollegor har ätit äppelkaka på personalmöten så har vi tittat på.
Jag vill tacka Annika och Tessan för dessa fyra veckor. Utan er hade det ju aldrig gått! Tessan som tyckte jag åt exemplariskt och som sa till mig att jag hade muskler. Hennes ord fick mig att springa en mil och hon borde få löneförhöjning för det där. Utan er två hade jag aldrig suttit här … 5.3 kg lättare! Det är ett fantastiskt resultat med tanke på att jag inte gått med kurrande mage en endaste gång. Minns ni klänningen? Den som höll på att ta livet av mig i en provhytt på Lindex? Den passade inte idag heller men istället för att tröstäta så åkte jag och köpte mig en exakt likadan fast i en större storlek. Weight trainer kursen må vara till enda men än tar det inte riktigt slut. Jag har fler mål som ska nås. Jag drömmer fortfarande om att få bröstmuskler större än Olles och i sommar är det kanske äntligen min tur att ligga på Gröningen och göra armhävningar på en arm i en tiny winy stringbikini medan Tessan avundsjukt tittar på.
Sist men inte minst vill jag tillägna vår dotter ett par rader. Rut Himla Vilja. Vår förstfödda. Denna fantastiska men samtidigt sanslöst jobbiga lilla flicka. Hon som tar lika mycket energi som hon ger. Rut, du är min värld! Det som andra skulle säg är mina svagheter anser jag är mina styrkor. Du förstår en ätstörning är ingenting man skryter om. Inget man berättar på första dejten och absolut ingenting man skriver i sitt cv. Häromdagen frågade du mig om du hade en diagnos och det högg till i mig. Älskade lilla ängel, du har ingen diagnos. Du är speciell och väldigt annorlunda men någon diagnos det har du inte. Det som andra tror kan komma att bli dina svagheter kommer bli dina allra bästa sidor, tro mig! Du kanske undrar varför jag tackar nej till de där bullarna, till den där glassen och varför jag har med mig mitt fröbröd när ni andra käkar på Burger King. Du ska veta att jag gör det för er skull. För din och dina småsystrars. Jag vill inte bli den där jag var igen. Den som inte kunde trösta dig när du grät. Den som stängde dig ute när du behövde mig som allra mest. Det må vara många år sedan nu men en del av mig tror att jag var påväg dit igen. Tro mig jag förstår att du tycker det är ”förfärligt” när jag ska köra in och träna ibland och det gör det ont i mig med. Men en dag kommer du förstå att allt jag gör, det gör jag för er tre. /Mamma
 
IMG_7800